Blad (latin: folium) existerar en vanligen fotosyntetiserandeorgan hos kärlväxternassporofyt.[1] Bladen växer ut ifrån stammens sidor samt äger ett begränsad samt huvudsakligen grundläggande tillväxt. Deras primära funktion existerar för att liksom näringsorgan medverka nära fotosyntesen, dock dem äger även enstaka mängd andra funktioner för att beläggning.
detta finns städsegröna växter samt lövfällande växter.
Bladen hos barrträden benämns barr. Löv används ifall ark vid vissa träd samt buskar, ofta inom motsats mot barr, såsom lövträd respektive barrträd.[2]
Hos mossor saknas växtdel helt vid sporofyten dock bladliknande strukturer (ofta kallade blad) finns hos gametofyterna hos bladmossor samt vissa levermossor.[1]
Bladet förmå variera inom storlek ifrån detta mikroskopiskt lilla mot detta jättelikt stora.
Bladen hos den vita vattenblomma samt hos den vanliga örnbräken når ibland enstaka längd från 1,73 meter. dem maximalt storbladiga från varenda växter tillhör näckros-, banan- samt palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskivan hos den sydamerikanska jättenäckrosen (Victoria reginae) förmå äga ett diameter från närmare tre meter. Etiopisk banan (Ensete ventricosum) besitter växtdel från 5,9 meter längd.
Enbart bladskivan existerar 8,57 meter utdragen. Vissa palmer, mot modell den ostindiska sockerpalmen (Arenga pinnata) äger växtdel från ända upp mot 7,5 meters längd.
Blad växer fram omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen samt ur stammens yttre sektion, detta önskar yttra ifrån dess barklager (periblemet). Bladspetsen utvecklas inledningsvis, samt tillväxten från bladet sker mot ett start var.
De vissnande bladen hos basilikan spänns ut igen när vattnet diffunderar in i växtcellernas vakuoler och ökar cellernas turgor
Efter en kreditkort tag slutar dock tillväxten inom spetsen samt bladet växer därefter inom störst utsträckning nära bladets bas, dock även mot enstaka viss grad inom bladets kanter.
Hos lövfällande samt vidvissnande växter förlorar bladen sin gröna färg vid bas från för att klorofyllproduktionen reducerar beneath vinterhalvåret då energin existerar viktigare på grund av stammen samt grenarna.
tillsammans tiden faller samtliga växtdel från även hos dem städsegröna, dock då ej varenda vid enstaka gång.
Blad samt stam
[redigera | redigera wikitext]
Att skilja mellan vad liksom existerar ark samt huvuddel hos ett planta verkar artikel enkel. Bladen äger ju dels vanligen enstaka typisk skivlik struktur, medan stammen äger ett kägellik alternativt cylindrisk form eller gestalt.
dock detta finns även fall var dessa sätt för att skilja vid växtdel samt huvuddel ej räcker mot. därför mot modell äger bladen hos barrträd, detta önskar yttra barren, ej enstaka skivlik form eller gestalt, utan liknar snarare små grenar. Hos enstaka sektion kaktusväxter, såsom inom bladkaktussläktet (Epiphyllum), existerar den blombärande stammen ej rund, utan äger identisk skivlika struktur likt dem flesta ark.
Vetenskapligt sett används andra kriterier än dem ovan nämnda. Stammen äger vanligen ej någon bestämd slutstorlek, medan bladet når enstaka viss storlek beneath växtsäsongen, samt slutar då växa mer. Därför existerar samtliga växtdel vid ett given flora från ungefär identisk storlek. Stammen tillväxer dessutom huvudsakligen inom toppen, medan bladet växer mot nära basen.
Bladen växer ut vid stammens yta, exogent, vilket sidobildningar samt inom form eller gestalt från vårtor alternativt utskott. inom enstaka sektion fall samt särskilt hos enhjärtbladiga växter existerar hjärtbladet ej enstaka sidobildning vid stammen, utan står slutligt, detta önskar yttra utgår ifrån skottaxelns spets.
ark kunna inte någonsin utvecklas ifrån roten hos växterna; ej ens dem växtdel liksom vid svenska kallas rotblad, dessa växer nämligen ej ut ifrån växternas rötter, utan ifrån enstaka underjordisk huvuddel, jordstam, hos vissa fleråriga örter.
Uppbyggnad
[redigera | redigera wikitext]
De flesta ark existerar, åtminstone delvis, mot formen skivlika.
Den sektion från en ark, likt äger denna struktur, kallas bladskivan. Förutom denna finns hos en många stort antal ark enstaka nedre sektion vilket små frukter från växter upp bladskivan - bladskaftet. Ofta existerar bladskaftets nedre sektion särskilt utvecklad samt kallas då bladfot. Bladfoten förmå hos vissa växtdel likna ett rundel vilket mer alternativt mindre omsluter stammen, samt kallas då bladslida.
Bladslidor förekommer mot modell hos växttäcke samt flockblommiga växter. Hos gräsen arbetar den liksom stödjande kroppsdel till stammen.
Stipler existerar mer alternativt mindre bladlika utbildningar från bladfoten, mot modell hos ros- (Rosaceae) samt ärtväxter (Leguminosae).
Saknas skaftet (oskaftade blad), växer bladen vanligen tillsammans bred bas ut ifrån stammen.
Ofta omsluter då bladbasen stammen helt samt hållet vilket kallas grundlig ark. Detta är kapabel ses hos mot modell vallmo. angående bladets grundlig flikar växer samman tillsammans med varandra kallas detta genomvuxna växtdel. angående bladen existerar motsatta kunna flikarna ifrån en ark växa ihop tillsammans motstående blads flikar. Detta sker mot modell hos kaprifol (Lonicera caprifolium).
detta finns även växtdel liksom bildas från enbart skaft (så kallade fylloider) alternativt enbart från slida, dock dessa existerar ej särskilt vanligt förekommande. modell vid den förra typen äger pilblad (Sagittaria sagittifolia), inom sina nedre, beneath vattnet nedsänkta ark samt enstaka mängd arter inom akaciasläktet (Acacia); mot den senare typen hör dem översta örtbladen hos flera arter från flockblommiga växter (Apiaceae).
Vanligen existerar bladskivan genomdragen från sålunda kallade bladnerver, vilka är kapabel ses vid bladets undersida vilket fastare åsar alternativt ribbor. dem består huvudsakligen från ledningsvävnad. inom nerverna leds vätska (och ämnen upplösta inom vatten) mot bladen, samt dem näringsämnen såsom bildats inom bladet leds försvunnen mot resten från växten.
Nerverna äger även enstaka rent mekanisk funktion, dem utgör enstaka fast stomme alternativt en skelett likt spänner ut bladets mjukare delar samt därmed exponerar ett därför massiv yta vilket möjligt på grund av inkommande solljus.
Bladets nervsystem existerar mot massiv hjälp på grund av för att känna igen ett flora, samt därför besitter ett mängd begrepp till för att förklara olika sorters struktur planta fram, samt man skiljer vid enkelnerviga, handnerviga samt fjädernerviga ark.
Hos enkelnerviga (parallellnerviga) växtdel utgår ifrån bladbasen enstaka mängd jämnstarka nerver liksom löper sidled tillsammans varandra, tillsammans med endast svaga sidogrenar ut inom bladets spets. dem flesta enhjärtbladiga växter besitter denna typ från nervsystem. Hos handnerviga växtdel utstrålar en mindre antal, 3-9, jämnstarka nerver ifrån basen vid olika håll (de sammanstrålar alltså ej inom enstaka enda bladspets).
Hos dem handnerviga bladen förgrenar sig dessa huvudnerver ytterligare mot mindre sidogrenar. Detta nervsystem finns hos mot modell hästkastanjens ark. Hos fjädernerviga ark löper ett större nerv - medelnerven - genom bladet ifrån bas mot spets.
Ljusenergin samlas in med hjälp av ämnet klorofyll, som är det som ger växterna deras gröna färg
Denna medelnerv förgrenas längs bota sitt lopp tillsammans med hjälp från fjäderformiga sidonerver, likt inom sin tur förmå förgrena sig. dem tvåhjärtbladiga växterna äger vanligen fjädernerviga ark.
I avseende vid omkrets samt liknande kunna bladskivans anta flera olika former. detta enda liksom kunna sägas ifall dem allra flesta bladskivor existerar för att dem existerar huvudsakligen tvåsidigt symmetriska.
detta existerar ovanligt tillsammans ark såsom tydlig existerar osymmetriska. modell vid osymmetriska bladskivor återfinns bland örtbladen hos dem allmänt odlade arter inom begoniasläktet samt hos dem numeriskt värde sidoställda kronbladen hos ärtväxternas blommor.
Vattnets rörelse under markytan beror av permeabiliteten (alltså hur lättvindigt vattnet rör sig) och porositeten (materialets grad av hålighet) hos det underjordiska bergslagret
Bladskivan kunna artikel grenig alternativt ogrenad. Greniga ark kallas vanligen inskurna samt existerar vanliga hos tvåhjärtbladiga växter samt ormbunkar. Ogrenade ark existerar däremot vanliga hos enhjärtbladiga växter, barrträd samt mossor. Ibland existerar inskurna ark således tydligt avdelade för att bladet tycks existera uppbyggt från små bladskivor, dessa kallas på grund av sammansatta ark, inom motsats mot övriga liksom följaktligen kallas enkla.
Sammansatta växtdel existerar vanliga inom flera växtfamiljer, mot modell ärtväxterna samt rosväxterna. dem mot synes självständiga delarna från detta sammansatta bladet kallas småblad. Dessa småblad kunna inom sin tur existera sammansatta, samt resultatet kallas då dubbelt sammansatta växtdel. Dubbelt sammansatta växtdel förekommer mot modell hos akaciasläktet.
De enkla bladen kallas angående inskärningar saknas helbräddade. angående inskärningarna existerar grunda på grund av sågade, naggade alternativt tandade beroende vid inskärningarnas form eller gestalt. ifall inskärningarna existerar djupare kallas bladen till flikiga.
Bladform samt nervsystem existerar delvis beroende vid varandra. Flikiga ark tillsammans handnervigt nervsystem kallas på grund av handflikiga växtdel medan flikiga växtdel tillsammans fjädernervigt nervsystem kallas parflikiga ark.
Sammansatta växtdel tillsammans med handnervigt nervsystem kallas fingrade växtdel, medan sammansatta växtdel tillsammans med fjädernervigt nervsystem kallas på grund av parbladiga växtdel. dem enkelnerviga bladen existerar vanligen enkla. dem fingrade respektive parbladiga bladen hos palmer (Arecaceae) äger uppstått ur bota växtdel genom för att bladskivan rispats upp längs nerverna.
Typer
[redigera | redigera wikitext]
Följande huvudslag från ark förmå ifrån urskiljas:
hjärtblad
De växtdel vilket utvecklas allra ursprunglig hos växten samt såsom finns redan hos detta inom fröet inneslutna växtembryot. Dessa ark existerar inom allmänhet tjocka samt köttiga samt nästan ständigt helbräddade.
lågblad
Fjäll- alternativt slidlika växtdel, likt ofta uppträder vid årsskottet före örtbladen.
dem existerar oskaftade, ogrenade samt antingen alls ej gröna alternativt enbart svagt smaragdgrön. modell vid liknande finns inom dem små, nedre bladen hos liljekonvaljen (Convallaria majalis), daggkåpesläktet (Alchemilla) tillsammans flera.
Turgor är det tryck den vattenfyllda cellen utövar på cellväggen
Hos enstaka sektion växter, mot modell tallörten (Monotropa hypopitys) finns inga andra näringsblad än lågblad.
örtblad
Blad inom vanlig innebörd, "lövblad", mellanblad existerar inom regel starkt gröna, oftast försedda tillsammans med både skaft samt disk samt inom övrigt från dem maximalt växlande former.
högblad
I regel svagt utvecklade ark, såsom uppträder senare än örtbladen, inom närheten från blommorna, oftast nära blomskaftens bas.
dem existerar oskaftade samt ogrenade samt oftast många små. Någon gång behärska dem artikel ganska stora. mot modell hos hönsbär (Cornus suecica) samt hos den odlade vita kallans (Zantedeschia aethiopica) hölsterblad. dem existerar då oftast från enstaka ytterligare färg än den vanliga gröna. andra benämningar till högblad existerar blomskärm, holkblad, skärmblad, stödjeblad, svepe.
fortplantningsblad
foderblad, kronblad, ståndarblad samt pistillblad.
(Se blomma).
basalblad
Blad såsom existerar belägna mot växtens bas.
Funktion
[redigera | redigera wikitext]
Då bladen beneath växtens liv skall innehåll flera olika behov, förmå man ifrån fysiologisk synpunkt urskilja flera stöt från växtdel. dem utan jämförelse viktigaste existerar näringsbladen samt fortplantningsbladen.
Därutöver finns växtdel likt besitter särskilda fakta.
Näringsblad
[redigera | redigera wikitext]
De maximalt karakteristiska näringsbladen existerar örtbladen, vilka äger enstaka massiv mängd viktiga data till näringsupptaget: dem upptar koldioxid, en från växtens viktigaste näringsämnen likt jämte en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig används mot bildande från organisk substans; dem assimilerar (om dagen) den utifrån upptagna samt den ifrån roten genom stammen tillförda, oberedda födan; dem avsöndrar överflödigt dricksvatten inom gasform; dem upptar detta till växtlivet lika väl liksom till djurlivet nödvändiga syret, samt dem förvarar (om dem existerar fleråriga) enstaka sektion från växtens reservnäring ovan vintern.
detta finns även örtblad vilket besitter förmåga för att ta upp andra ämnen än koldioxid, nämligen örtbladen hos dem "insektätande växterna".
Även hjärtbladen existerar ett form eller gestalt från näringsblad. Hos vissa växter, mot modell ärtväxterna, förvaras den näring liksom den unga plantan behöver nära groningen inom hjärtbladen.
Hos andra växter, mot modell dadelpalmen, existerar deras funktion för att nära groningen suga upp den näring, såsom finns inom frövitan liksom omger dem. Hos andra växtarter, mot modell barrträden, därför besitter hjärtbladen dels funktionen för att förvara näring samt dels, sedan dem vuxit ut ur fröet samt blivit gröna, uppgiften för att tjänstgöra liksom vanliga örtblad.
Även vissa lågblad kunna fungera likt näringsblad. detta finns nämligen lågblad hos lökar såsom arbetar likt förvaringsrum på grund av den reservnäring, liksom moderplantan la ner löken till för att användas nära groning.
Blad tillsammans med särskilda uppgifter
[redigera | redigera wikitext]
Försvarsblad existerar ark liksom antingen helt samt hållet alternativt åtminstone delvis ombildats mot stickande kroppsdel, bladtornar, samt liksom försvarar växterna mot djurens angrepp.
en utmärkt modell vid liknande ark existerar tornarna hos berberis (Berberis vulgaris). Dessa äger således fullständigt förvandlats mot försvarsorgan, för att dem endast tillsammans med något som är svårt att hantera eller övervinna kunna igenkännas liksom växtdel.
Om en planta tar upp för mycket vatten än vad den behöver har vissa växter (däribland alocasian, men även monstera, m
andra modell existerar tistlarnas ark, hos vilka dock endast ett sektion från bladgrenarna ombildats mot tornar, medan större delen från bladskivan arbetar vilket näringsblad. Bladtornar skall ej sammanblandas tillsammans med stamtornar, liksom dem såsom finns vid mot modell hos hagtorn samt slån.)
Klättringsblad existerar liknande ark, liksom förekommer hos ett sektion växter tillsammans svag huvuddel samt hjälper dessa växter för att klättra uppför samt klänga sig intill fastare objekt.
Klättringsbladen existerar oftast försedda tillsammans samt tidvis helt samt hållet förvandlade mot trådlika, vindlande kroppsdel, således kallade klängen. modell finns hos ett massiv mängd ärtväxter. inom bland besitter klättringsbladen inga klängen, utan använder sina då ganska starkt utvecklade bladskaft till för att gripa fast inom andra objekt. därför ser detta ut hos enstaka mängd arter inom klematissläktet (Clematis) samt arter inom smilaxsläktet (Smilax).
Flytblad existerar växtdel hos ett sektion vattenväxter vilket fullfölja för att växterna håller sig flytande inom vattnet. inom denna typ från växtdel finns ganska stora håligheter såsom innehåller atmosfär, såsom en slags simblåsor.
Vattenblad alternativt gälblad existerar trådfint delade inom dricksvatten nedsänkta växtdel hos vattenväxter.
Trådningen syftar mot för att låta ett större bladyta anlända inom kontakt tillsammans vattnet (se heterofylli).
Andra modell vid egendomliga växtdel existerar dem insektätande växternas.
Anatomi: epidermis samt mesofyll
[redigera | redigera wikitext]
Bladet består från ett hudvävnad (epidermis) liksom omger grundvävnaden - bladköttet (mesofyll) inom vilket nerverna finns inneslutna.
Hudvävnad
Hudvävnadens (epidermis) övning existerar för att skydda bladet mot på grund av kraftfull vattenavdunstning. Den består från en skikt celler, vars ytterväggar vanligen existerar starkt förtjockade samt försedda tillsammans kutikula. inom hudvävnaden finns klyvöppningar, dock vanligen inom vida större antal inom huden vid bladets undersida.
Grundvävnad
Grundvävnaden (mesofyll) existerar uppbyggd från tunnväggiga, klorofyllförande parenkymceller.
Man kunna vanligen urskilja numeriskt värde slags celler, dels långsträckta, cylindriska, likt ligger närmast översidans hud samt står vinkelrätt mot denna, palissadvävnad (denna kunna existera ett mot flera cellskikt tjock); dels mer alternativt mindre rundade alternativt greniga celler närmast bladets undersida, svampparenkym.
Kloroplaster (klorofyllkorn) återfinns inom både typerna, dock maximalt inom palissadvävnaden, varför denna utgör den egentliga assimilationsvävnaden.
Mellan svampparenkymets celler finns stora luftrum, vilka står inom förbindelse tillsammans den yttre luften genom klyvöppningarna. Ofta existerar luftrummen inom svampparenkymet omedelbart innanför enstaka klyvöppning betydligt större än inom övriga delar från detta samt bildar ett således kallad andhåla. Svampparenkymet kallas även transpirations- alternativt andningsvävnad.
växtdel tillsammans med svampparenkym innehåller alltså mindre klorofyll samt mer atmosfär samt blir därmed vanligen blekare nyanserade vid undersidan.
Nerver
Ledningsvävnaden utgörs vanligen från en kollateralt kärlknippe. Detta knippe äger tillsammans med veddelen uppåt då detta existerar ett direkt fortsättning från stammens kärlknippen, liksom besitter veddelen inåt.
Oftast åtföljs kärlknippena från ledgrupper från förtjockade celler, vilket bidrar mot nervernas fasthet.
Bladets uppbyggnad existerar enstaka utfall från dess funktion såsom en koldioxidassimilerande kroppsdel. Då fotosyntes kräver ljus, därför återfinns den vid kloroplaster rika palissadvävnaden vid ovansidan var den kunna motta störst mängd ljus.
dem fasta nerverna bidrar dessutom mot för att breda ut enstaka därför massiv assimilerande yta vilket möjligt. Luftens koldioxid tillförs palissaderna huvudsakligen underifrån genom undersidans klyvöppningar, liksom på denna plats existerar mindre utsatta till alltför kraftfull avdunstning. Palissadcellen existerar även den maximalt lämpliga assimilationscellen, då ljuset är kapabel tränga fram mot kloroplasterna utan för att passera genom tvärväggar, liksom skulle minska ljusstyrkan.
inom palissadcellerna bildas organisk substans, såsom genom svampparenkymet leds in inom nerverna samt på det sättet ut mot växtens olika delar.
Ifall vatten med lätthet kan rinna relativt enkelt genom det kan det färdas långa sträckor på bara några dagar
Denna uppdelning från funktioner mellan bladets båda sidor kallas dorsiventralitet, dock detta existerar ej samtliga växtdel likt skiljer vid ovan- samt undersida vid detta sätt. Hos enstaka mängd växter, inom synnerhet sådana liksom existerar utsatta till starkt ljus samt uttorkning, existerar bladen således kallat isolaterala, detta önskar yttra för att över- samt undersidan existerar uppbyggd vid identisk sätt, både vilket beträffar hudvävnaden samt grundvävnaden.
Detta innebär alltså för att palissadceller finns även vid bladets undersida.
En sektion växter, mot modell barrträd samt ranunkelväxter (Ranunculaceae), saknar egentliga palissader. Assimilationscellerna existerar på denna plats mer alternativt mindre isodiametriska, dock existerar genom veck vid väggen avdelade inom mindre kammare, likt plats till sig motsvarar enstaka palissadcell.
Mesofyllcellerna inom bladkanten existerar oftast starkt förtjockade, på grund av för att hindra bladets sönderrivning.
Ljuset äger en bestämmande effekt vid assimilationsvävnadens utbildning; växtdel utsatta på grund av starkt ljus (solblad) äger en väl utvecklat palissadsystem, medan ark inom skugga besitter svagt utbildade alternativt alls inga palissadceller.
Livscykel samt livslängd
[redigera | redigera wikitext]
I jämförelse tillsammans huvuddel samt rötter blir bladen inom allmänhet ej särskilt gamla. enstaka särdeles kreditkort livstid besitter blommornas ark, inom synnerhet kronbladen samt ståndarbladen. dock även dem växtdel, vilket når den högsta åldern, nämligen örtbladen, blir vanligen ej särdeles gamla.
Hos dem flesta växter, åtminstone inom dem kallare klimaten, dör samt faller örtbladen från identisk kalenderår likt dem bildats. inom landet existerar detta mot modell endast en litet antal från växterna likt äger fleråriga blad; mot modell barrträden. inom varmare klimat existerar antalet växter tillsammans med fleråriga växtdel (så kallade städsegröna växter) många större.
Hos ett sektion från dessa förmå bladen bli ganska gamla; hos welwitschia (Welwitschia mirabilis) förmå hjärtbladen mot samt tillsammans med bli mer än 100 kalenderår.
Säsongsmässig lövförlust
[redigera | redigera wikitext]
Löv inom tempererade, boreala samt säsongsmässiga torra zoner förmå artikel säsongslövande (faller beneath den mörka säsongen).
Denna mekanism på grund av för att fångstredskap löv kallas abskission. ifall enstaka planta ej får ljus gulnar den.
I nerverna leds vatten (och ämnen upplösta i vatten) till bladen, och de näringsämnen som bildats i bladet leds bort till resten av växten
beneath kalla samt ljussvaga höstar byter löven färg samt blir gula, ljusorange alternativt röda eftersom olika pigment (karotenoider samt xantofyller) framträder då trädet reagerar vid kylan samt minskat solljus genom för att begränsa klorofyllproduktionen. Röda antocyaninpigment produceras inom bladet. i enlighet med enstaka undersökning ifrån Umeå högskola ger den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser löven en viktigt skydd mot solens strålar, en slags solskyddsmedel på grund av träd.
då klorofyllet försvunnit ifrån bladen är kapabel trädet erhålla på grund av många ljus. Den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser hindrar då ljuset.[3][4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Noter
[redigera | redigera wikitext]
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]
Den denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån skandinavisk familjebok, växtdel, 1904–1926.