Telegram till begravning per-gunnar bröst
Här finner ni förslag på lämpliga verser mot minnestelegram
1.
Låt mig sitta på enstaka sten
i den mörka skog
Låt mig vila mina vingar
jag besitter flugit länge nog
Hela natten äger jag svävat
mellan månljusa träd
Och mitt hjärta bävar
för förvandlingens väg
Mina vänner ser jag inte
inga stjärnor, inga moln
Men detta glittrar från minnen
i mossornas strån
2.
Ett hjärta kunna slå, en hjärta är kapabel brista
En vän är kapabel man få, ett vän är kapabel man mista
Men inom våra hjärtan är ni gömd
För ett vän liksom ni blir inte någonsin glömd
3.
Kära mor, o, vårt hjärta
är så fullt från tackar mot Dig
Vi liksom inte någonsin kunnat fatta
Vad detta plats för att mista Dig
Herren giver många gåvor
Här på jorden angående igen
men han giver blott enstaka moder
henne får oss ej igen
4.
Som enstaka växt vissnad,
som ett slocknad glöd,
som enstaka luftström vilket tystnat mitt inom existensen död
Finns inom sorgens frågor någon tröst för att få?
Finns bland släckta lågor något ljus ändå?
Finns inom någons sky någons närhet nu,
någons famn för att flyga eller fly undan mot, någon vilket är Gud?
Om ni finns, kom mot mig.
Om ni finns, finns här.
Fyll min sorg tillsammans med existensen, ni likt existensen är
(Text Tomas Boström)
5.
Då ni är sorgsna,
blicka in inom era hjärtan,
och ni bör se
att ni inom verkligheten gråter över
det liksom ett gång skänkte er glädje
Kahlil Gibran
6.
Jag är ett gäst samt främling
Som mina fäder här,
Mitt bostad är ej på jorden,
Nej, ovan skyn detta är.
Där uppe bor min Fader
I härlighet samt ljus;
Där ville jag ock vara
Uti min Faders hus.
Hem, bostad, mitt kära hem,
Ej finns ett område på jorden
Så skön liksom ni, mitt hem!
7.
Kanske är detta först nära dagens slut
När tidens timglas rinner ut
Ja, möjligen är detta då man får
En aning ifall vart vägen går
Kanske är detta först inom kvällens ro
Man anar för att detta går ett bro
Från världen, den man hör samt ser
Mot något större, något mer
8.
Det ligger enstaka båt samt väntar på mig
vid enstaka strand
En gång skall den föra mig bort
till en okänt land
Bortom dess gräns jag anar enstaka hemlighet,
en värld från lycka såsom ingen vet
9.
Slumra så tyst från solen samt vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan inom ljus samt frid
Fjärran borta från livets strid
10.
Din tidsperiod här på jorden
den blev alldeles för kort
Det känns alldeles tomt
nu när ni äger gått bort
Tyvärr kunna oss ej få saker för att bli
så vilket dem ett gång var
Men oss kunna ständigt glädjas
åt dem glada minnen från dig
som oss har
11.
Du bör känna till för att oss saknar Dig
Det finns känslor liksom inte någonsin tar slut
Du bör känna till för att oss ej glömmer
Det finns bilder såsom inte någonsin suddas ut
En sektion från vårt hjärta
kommer ständigt för att slå för Dig
12.
När enstaka växtdel bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist,
och så fruktansvärt tom
Men möjligen ändå
att detta någonstans finns
en äng alternativt undangömd skreva,
dit blommor liksom brutits
för tidigt får komma
och fortsätta andas
och dofta samt färgglad växtdel samt leva…
13.
En Mor finns tillsammans från början
som källan mot våra liv
Med kärleksfulla blickar
hon följer varenda kliv
Sen livets första måltid
har denna bjudit oss för att smaka
Hon ger oss från sin omsorg
utan krav för att få tillbaka
Hon tas så lätt för given
som lindring från besvär
Och sällan blir denna tackad
och sedd för den denna är
I livets varenda skeden
förblir denna dock den samma
Vår alldeles unika
högt älskade Mamma!
14.
Vi varenda liksom känt Dig samt vet hur ni var
Önskar så för att ni bland oss fanns kvar
Men idag när ni gått dit oss samtliga skall gå
Med glädje oss minns allt detta fina ändå
15.
Somna inom skuggan från natten
Sov inom norrskenets prakt
Sov tyst kring höjd samt vatten
Och fullmånen står på vakt
Det enda oss hör är vinden
Som viskar sov så gott
16.
Farväl, för tillfället besitter ni kämpat ut
Och nedlagt vandringsstaven
Ett strävsamt liv besitter nått sitt slut
Med frid samt ro inom graven
17.
SISTA RESAN från Valdemar Dahlquist
Jag besitter köpt min biljett
och står på perrongen.
Ett underligt tåg… detta är sista gången.
Jag reser, dock vet ej vart alternativt hur
jag frågade angående detta fanns retur
då log han inom luckan samt stack ut sin näsa
och sa, för att detta plats lätt resa.
Så ofantligt ENKEL.
Så går jag in inom min sovkupé.
Tänk, något bagage besitter jag ej mé.
Allt verkar så underligt –
här är konduktören
men denne bär ej uniform
med knappar samt snören.
Han bär på enstaka lie – jag vet han är DÖDEN.
Han vilket vet slutet på människors öden.
Märkvärdigt för att jag ej är rädd
jag ligger så stilla inom min bädd.
Han ler så vänligt, denne klipper biljetten
för sista resan mot himmelska rätten,
han mumlar faderligt: ”Det blir ej värre.
Sov gott samt lugnt, jag skall väcka min herre.”
18.
Det går inga vägar tillbaka
till ungdomens lyckliga land
Men minnena stråla samt vaka
och tar oss förtroligt inom hand
19.
Kanske är detta först nära dagens slut
När tidens timglas rinner ut
Ja möjligen är detta då man får
En aning angående vart vägen går
Kanske är detta först inom kvällens ro
Man anar för att detta går enstaka bro
Från världen, den man hör samt ser
Mot något större, något mer
20.
Tänk Er ej honom
som någon likt givit sig av
Hans utflykt besitter bara börjat
Vi lever många liv
Och detta på jorden är bara ett
Tänk Er för att denne vilar
från sorger samt tårar
På enstaka ställe fylld från värme samt trygghet
Där man ej räknar dagar alternativt år
Tänk Er hur han önskar för att ni visste
Att inget utom er sorg kunna dö
Och tänk Er honom levande inom hjärtat
På dem han vidrört
För ingenting han älskat
kan någonsin gå förlorat
Och denne plats oändligt älskad!
21.
Det första steget är svårt för att ta
Det sista är tungt för att gå
Alla livets steg dessemellan
Tänker oss knappast på
Alf Henriksson
22.
Det finns en slut på varenda plåga
En grabb likt bär mot rofylld hamn
Ett svar på varenda livets fråga
En kust vilket öppnar mjukt sin famn
23.
Allt är god.
Döden betyder ingenting
Jag äger dragit mig igen mot en annat rum
Jag är jag samt ni är du.
Allt oss fanns för varandra
Det är oss fortfarande
Nämn mig nära mitt vanliga namn
Tala mot mig på identisk enkla sätt
som ni brukade
Ändra ej tonfallet
Ta ej på er någon sorgsen samt högtidlig min
Skratta liksom oss ständigt gjorde
åt dem skämt oss uppskattade tillsammans
Be: le, tänk på mig
Låt mitt namn fortsätta
att existera enstaka sektion från er vardag
Låt detta uttalas inom vanlig ton
Livet är vad detta ständigt varit
Det går vidare inom ett helt obruten kontinuitet
Varför skulle jag försvinna från era tankar
bara för för att ni ej kunna titta mig?
Jag väntar bara på er enstaka små tid
alldeles inom närheten
Allt är bra
Henry Scott, 1847-1918
24.
När sorgen kastar skugga
över glada anletsdrag
När bördan inte någonsin varit
tyngre än idag
Då är tröstens mening för litet
och hjälpens grabb för tunn
Men möjligen kunna vår tanke
ge kraft inom denna stund
25.
Vi miste dig, ni kommer inte någonsin åter
Vårt hjärta brister samt oss gråter
Tusen tårar senare
Vi står nära din gravstens sida
Det känns skönt för att ni avslappnad lida
Även fast ni ej finns här
Kommer oss ständigt äga dig kär!
För ständigt borta, dock inte någonsin glömd
I våra hjärtan är ni gömd
26.
Vår tidsperiod på jorden försvinner
oändligt snabbt förbi,
men lämnar efter sig
skimret från enstaka okänd melodi
27.
Troget äger ni ständigt strävat
Tills ni ej kunde mer
Frid oss önskar för tillfället Ditt hjärta
Frid likt icke världen ger
28.
Du finns inom vinden likt smeker vår kind
Du finns inom solen såsom värmer vårt skinn
Du finns inom regnet liksom faller såsom tårar
Du finns ständigt hos oss
Vi bör ständigt bära Dig inom våra hjärtan
Och ett dygn bör oss minnas Dig
Med glädje istället för tårar
29.
Denna gnista bör slockna
Detta liv bör förgås
Men ett lindring inom hjärtat
Är väl tanken ändå
Att inom släktled tillbaka
I släktled framför
Just där gullvivan blommar
Finns detta tröst för ett själ
Pugh Rogefeldt
30.
Tänk dig för att ni står nära enstaka havsstrand enstaka fin sommarkväll samt ser en vackert ett större vattenfartyg ofta för transport eller krig liksom förbereds för avfärd.
Seglen hissas samt när kvällsbrisen kommer fylls seglen samt båten glider ut på detta öppna havet.
1ni följer detta tillsammans med blicken när den far ut mot solnedgången. Den blir mindre samt mindre samt mot slut försvinner den såsom enstaka små prick nära horisonten. Då hör ni någon likt säger "Nu besitter denna lämnat oss". Lämnat oss för vad?
Hedra minnet av en kär anhörig eller vän med en gåva till hjärnforskningenDetta för att denna blivit allt mindre samt mot slut försvunnit är ju bara liksom ni ser detta. inom själva verket är denna ju lika massiv samt fin vilket när denna låg nära stranden. Just när ni hör rösten såsom säger för att denna lämnat oss finns detta möjligen någon på ett ytterligare kust såsom ser hon dyka upp nära horisonten.
Någon likt väntar på för att få ta emot hon, just hon, när denna når sin nya hamn
31.
Stilla ni somnade in från världen
Tårfyllda ögon följer på färden
32.
När sorgen kastar skugga
över glada anletsdrag
När bördan inte någonsin varit
tyngre än idag
Då tröstens mening för litet
och hjälpens grabb för tunn
Men möjligen är kapabel vår omtanke
ge kraft inom denna stund
33.
Jag får landa på ett kust från ro
Strand vilket byggts inom sekler
Jag, en små människor från stunden
Lyfts från evigheten ur sekunden
Tidlöshet rör nära min tramp samt sjunger
Du är hemma idag liksom fågeln inom sitt bo
34.
Oväntat slocknade Din livsgnista
Vi kom, ni sov inom avskedsskjorta, den fina vita
Våren kom, ingen delad glädje när knoppar brista
Istället står oss här sorgsna tillsammans med enstaka ros nära Din kista
Och måste Ditt vackra namn på gravsten rista
Saknaden gör ont, dagarna blir långa, gråa, trista
Ingen från oss önskar våra anhöriga mista
Varför?
Meningen tillsammans med detta dem lärda tvista
Ingen vet vilken ljus såsom är den sista
Därför spara allt detta fina inom Din minneslista
35.
Då, när detta är vilket värst samt inget hjälper,
brister såsom inom glädjerop trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller inom en glitter kvistens droppar,
glömmer för att dem skrämdes från detta nya,
glömmer för att dem ängslades för färden
- känner ett kort tid sin största trygghet,
vilar inom den tillit såsom skapar världen
36.
Tack för din ständigt så hjälpsamma hand
Så snar mot hjälp så ofta den hann
Tack för dem tjänande stegen ni gick
Tack för all ömhet oss såg inom din blick
Du ägde en hjärta så innerligt gott
Vi tacka dig önskar för allt vilket oss fått
Tack samt farväl från oss, dina kära
Vi vet för att oss stod ditt hjärta så nära
37.
Du gick så stilla försvunnen när morgon grydde
Sitt sista stöt Ditt trötta hjärta slog
Du gick mot ro samt Dina plågor flydde
Dom ni tillsammans med sådant tålamod fördrog
Det dröjer länge innan oss förstått
Och fattat helt för att ni för ständigt gått
Det är vilket något skulle finnas kvar
Din röst, Din blick så god samt klar
Ditt varma leende så ömt samt gott
En foto från allt liksom inte någonsin kunna bli stoft
38.
Saknad från många, dock maximalt från dem dina
Leva ni skall, uti minnenas led
Tyst är min hälsning, den sista jag viska
Sov gott – vila inom frid!
39.
Giv från din kraft så får ni kraft
Giv från din kärlek så får ni kärlek
Giv från ditt liv så får ni liv
Brita af Geijerstam
40.
Och när oss den sista striden
till seger äger kämpat ut,
då möter oss våra kära
bland änglar hos Gud mot slut.
Då talas ej mer ifall för att skiljas,
då är oss för ständigt ett,
och evigt oss bor hos Herren
i hemmet denne oss berett.
41.
En avskedsstund tillsammans stilla gråt
då vänner måste skiljas åt
Men Gud enstaka bättre boning ger
där ingen gråt skall existera mer
42.
Fast Ni ej ser mej
så är jag ständigt där,
någonstans runtom Er
i universums stora sfär
För jag färdas över ängar,
bärs upp från ett vind,
tittar mot Er samt flyger ner
och ger enstaka kram på Er kind
43.
Att ta avsked är detta svåraste man gör
Det både inom lekamen, själ samt hjärta berör
Att leva kvar samt förstå är svårt
Livet känns orättvist samt hårt
Men själen går vidare samt mår bra
Vi får anlända ihåg hur god ni var
I tacksamt minne hos oss ni bör bo
Vi unnar dig för tillfället vila inom ro…
44.
Aldrig ett suck, inte någonsin enstaka klagan
Alltid förnöjd på jorden ni gått
Tåligt ni dryckesställe Dina sjukdomsdagar
Så nöjd liksom ni levat, så nöjd gick ni bort
45.
Sov inom ro där björkar susar
Sov inom ro nära bergets rand
Sov inom ro där älven brusar
Vila tryggt inom skogens famn
46.
Att dö är kapabel ej artikel farligt
När existensen bjuder på ett hårdhänt strid
Att avsomna in, för att bäras varligt
Kan ej existera mer än stilla frid
47.
Det kom ett ängel intill Din säng
Att följa Dig mot evighetens äng
Han ömt samt varsamt tog Din hand
Och löste jordelivets sista band
Din trötta lekamen han slöt inom famn
För resan mot Din sista hamn
48.
Det finns ingen berg så tung
som sorgen jag känner
Det finns ingen ros så vacker
som minnena från dig
49.
Aftonens stjärna lyser så blid
Vi önskar Dig vila inom frid
50.
Att skiljas är för att väckas inom livet
Att titta för att man levde vilket inom enstaka dröm
Att inse för att allt detta man tog för givet
Var flyktiga gåvor på tidens ström
51.
Den människa liksom ger tillsammans med att vara berusad eller övermättad händer,
sitt hjärtas guld, sin godhets rikedom
För hon sig ett för alltid låga tänder,
som brinner tydlig inom minnets helgedom
52.
Med hjärtat varmt samt tillsammans med hjärnan klar,
levde ni helt inom tiden.
Om blott oss fick be ifall ett gåva ännu,
är detta för att åldras så vackert såsom Du,
och möta vårt öde så värdigt,
när existensen levts färdigt.
53.
Lars Berghagens dikt Vintersömn vers 3:
Så somnar även jag
en kväll beneath snökristaller,
ett bolster likt är vitt från snö,
så stilla flingor faller.
Som ängens blommor somnar jag.
Vad värmer mig min sista dag
i detta oss kallar livet?
54.
Sakta vilket när flingor falla
över tyst samt frusen sjö
Gled ni försvunnen ifrån oss alla
till ett himmelsk solig ö
Där får existensen sin fullbordan
Blommor dofta, fåglar kvittra
Sol går inte någonsin mera ner
Tag vår hälsning
55.
När man är trött från levnadsåren
Och handen, tanken ej orkar mer
När ögat dunkelt ser den sköna våren
Och foten ingen stadga mera ger
Då är detta skönt för att inom säkerhet få domna
Och från livets samtliga mödor somna
56.
Jag vet för att våren skall räcka
på nytt från sin rikedom
och runt angående din stuga väcka
till existensen träd samt blom
Jag vet för att ni är oss nära
i allt vad oss ser samt hör,
du lever bland dina kära
i minnet likt inte någonsin dör
57.
I minnet finns ni kvar
Var samt ett en eget har
58.
Någon kommer osedd
och viskar mot mig bara
men genast är jag fullt beredd
att lämna allt samt fara
Någon kommer okänd
men ändå vet jag vem
jag bryter upp
förväntansfull
för resans samt målets skull
jag är ju såsom en små människor nu
som längtar samt önskar hem
Atle Burman
59.
Livet ger, samt existensen tar,
ljusa minnen lever kvar
60.
Ack, existensen är enstaka växling samt döden oss når
Av vår blir ett sommar, från vinter enstaka vår
Vår tro är såsom friden, den öppnar ett dörr
Och där bortom tiden är intet vilket förr
61.
Vi sörjer Dig tillsammans med tårar,
Saknar Dig tillsammans med värme,
Minns Dig tillsammans med glädje,
Du lever för evigt!
62.
Med fulla segel inom soluppgången
Min farkost glider mot fjärran land
Där väntar vilan, där tonar sången
Där somnar vågen nära vänlig strand
63.
Som dagen är slut
Då solen gått ner
Din levnad är slut
Du finns ej mer
Men minnet skall leva
Hos dem ni höll av
De likt närmast samt kärast
I existensen Dig var
Och klockarna ringa mot vila
64.
Blåklockor, blåklockor vagga inom vind
Och vågorna viska nära strand
Ljumma vindar smeker Din kind
Det här är Ditt barndomsland
Forsen skummar trotsig samt vit
Talar mäktig tillsammans glöd
Jag vet för att inom skymningen kommer ni dit
Fast man äger sagt oss för att ni är död
Då går eller reser ni försvunnen över hedar samt ljung
Som frostnatten målat inom vitt
Och dimmorna buga vilket inför enstaka kung
Ty sagornas rike plats Ditt
65.
Jordens Gud, stjärnornas Herre,
vän tillsammans blommor samt sparvar samt barn,
tack för dem lyckliga dagar på jorden.
Tack för allt såsom ni gav vår vän
Sv Ps 626:1
66.
Ovan molnen
Norr angående tomheten befinner sig vakuumet
Men väster ifall allting ligger ingenting
Trots detta bor söder ifall andefattigheten
indignitetens invånare
Som varenda solens tid håller meningslösheten nära sig
Öster angående allt detta finns obetydligheten
Där småaktigheten pratar nonsens
67.
En gång fanns vår sommar
en evighet lång
Vi strövade inom soldagar
utan slut ett gång
Vi sjönk inom gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund
Karin Boye
68.
Till blommor samt ljus besitter jag vandrat nu
Från sjukdom vilket gjort mig matt
Jag är lycklig för resan likt kom mot slut
Jag reser nog redan inom natt
Jag reser tillsammans med fågeln likt vingar har
Jag reser mot enstaka bättre värld
Där ingen är sorgsen samt ingen är sjuk
Jag reser mot himmelens strand
Jag tackar för blommar, jag tackar för ljus
Men är sorgsen för tårar jag ser
Jag känner mig lycklig vilket fågeln inom skyn,
Ingen plåga pinar mig mer
Jag är ej död, jag vilar blott
Min lekamen fanns sjuk samt svag
Jag bor idag hos Gud där uppe inom skyn
Jag bor ej inom någon grav
69.
Livets vandring från Ulf Oscarsson
Så vykort är livets promenad,
vi går en stycke varenda dag.
Vi föds samt sätts på livets tåg,
vår resas längd ej förelåg.
Så många önskar oss äga på gång,
vi tror för att resan bör bli lång.
Och mitt inom existensen period oss ej har,
att tänka på angående period ännu finns kvar.
För allt är fyllt från slit samt stress,
ja bota existensen är liksom enstaka press.
Vi tror för att oss bör lyckan finna,
och så många såsom möjligt hinna.
Men därvidlag oss samtliga oss bedrar,
vi vet ju ej vilket likt finns kvar.
Om blott oss stannar upp enstaka stund samt ser,
vad existensen ändå inom sig själv oss ger.
Ta period för existensen samt dig själv,
och vila dig en tag nära livets älv.
Det gör dig gott mot lekamen samt själ,
för existensen önskar dig bara väl.
Ja, så vykort är livets promenad,
vi går en stycke varenda dag.
70.
Frusna tårar
Snöflingorna är frusna tårar
Som sakta faller ner från himlen
Faller ner mot den vita marken
Som är full från frusna tårar.
En tår blänker inom mitt öga
Börjar sakta trilla nerför kinden
Fryser på vägen ner
Blir mot ett snöflinga likt sakta
Dalar ner mot dem andra.
Det faller enstaka mot samt ännu en
Åsa Hedman
71.
Det finns enstaka färgglad växtdel ljus liksom snö,
kan ej vissna, förmå ej dö.
Dess namn känner ni nog igen,
trofast vänskap heter den.
72.
En enda sak är säker
Och detta är livets gång
Att allting vänder åter
Och allting börjar om
Och fastän våra röster
Ska mattas samt förstummas
Ska nya röster sjunga
Ska nya röster sjunga
Så segrar ej döden
Fast åren äger sin gång
Så stannar ej tiden
Den bara börjar om
För sångerna angående livet
Som inte någonsin är kapabel förstummas
Ska nya röster sjunga
Ska nya röster sjunga
(text Mikael Wiehe)
73.
En gång skall ni artikel enstaka från dem
som levat för länge sedan
Jorden skall minnas Dig
såsom den minnas gräset samt skogarna
Det multnande lövet såsom myllan minns
Och såsom bergen minns vindarna
Din frid skall existera oändlig såsom havet
74.
Genom sorgens mörker lyser minnenas ljus
75.
Ett hjärta från godhet äger slutat för att slå
Två ögon såsom lyst äro slutna
Två flitiga händer besitter lagt sig mot ro
Så vilar detta vackra förflutna
I minnenas heliga bo
76.
På andra sidan natten väntar dagen
Den första dagen inom en annat land
Jag går mot gryningen
Som fylls från löften från ordlös sång
Och morgon tar min hand
77.
Du går icke ensam
Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på Dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam
Stjärnan äger tusen vänner,
alla på Dig skåda,
skåda för hennes skull
Lycklig ni är samt säll
Himlen Dig besitter ikväll
78.
Mitt bostad är där på den andra stranden,
Där livets timglas ej rinner ut.
Och ej mot avsked man räcker handen,
Ty himlens glädje tar inte någonsin slut.
79.
Till blommor samt ljus besitter jag vandrat nu
från sjukdom likt gjort mig matt
Jag är lycklig för resan vilket kom mot slut
Jag reser nog redan inom natt
Jag reser tillsammans fågeln såsom vingar har
Jag reser mot bättre
där ingen är sorgsen samt ingen är sjuk
Jag reser mot himmelens strand
Jag tackar för blommor
Jag tackar för ljus
men är sorgsen för tårar jag ser
Jag känner mig lycklig såsom fågeln inom skyn
Ingen plåga pinar mig mer
Jag är ej död
Jag vilar ju blott min kropp
som plats sjuk samt svag
Jag bor för tillfället hos Gud däruppe inom skyn
Jag bor ej inom någon grav
80.
Som enstaka ström vår tidsperiod förrinner
Som ett dröm vårt liv försvinner
Men på denna vansklighet
följer själens evighet
81.
Vi vet för att vinden skall susa
och sky öppna sig blå,
att mörka dagar samt ljusa
skall komma samt gå.
Vi vet för att ni själv besitter farit
dit våra blickar ej nå,
men genom detta rika vilket varit
Du följer oss ändå.
Vi vet för att ni är oss nära
i allt vad oss ser samt hör,
Du lever bland Dina kära
i minnet vilket inte någonsin dör.
82.
Så tungt detta är för att skiljas
från den man håller kär
Men samtliga vackra minnen
vi ständigt tillsammans oss bär
Då förmå oss nästan känna
att dem bredvid oss går
Och hjälper oss för att torka
från kinden försvunnen vår tår
83.
En ängel flög förbi, mot himmelen så fri
Men denna lämnade sitt leende på vår jord
84.
Så stilla detta blir när man lyssnar på träden.
När fåglarna tystnar inom solnedgång.
Så stilla detta blir när man lyss mot sitt hjärta.
Och gläds åt allt detta vilket plats enstaka gång.
85.
Livets timmar är korta
Slutets aning fjärran är
Att ni för tillfället är borta
Det för oss svårt att förstå är
86.
En ljus när jorden stod inom sommarskrud
Det kom från sky en stilla bud
En ängel tog så ömt Din hand
För sista resan mot en bättre land
87.
Stilla sig natten breder
sluter Dig inom sin ro
Små vingade vänner Dig leder
mot rymdens skälvande bro
Du är bortom den jordiska striden
Du ändat Din vandring lång
I skiraste sommartiden
med grönska samt fågelsång
88.
Från höga skyn hörs fågelsången
Över vattnets spegel såg jag solnedgången
Farväl vackra värld
89.
Här är mörkret, där är Ljuset
Här är sorgen, där är Glädjen
Här är döden, där är Livet
Bo Setterlind
90.
Var finns detta bostad dit sorgen icke hunnit?
Var finns den kind där tårar icke runnit?
Det är vår lott för att äga samt för att mista,
se banden knytas samt titta banden brista.
91.
Slumra gott ni kära
Hav tackar för allt ni gjort
Vi skall inom hjärtat bära
Ditt minne ljust samt stort
92.
Nu vilar vind
Nu slumrar mörka vatten
Nu falnar glöd
Nu faller ljus mot ro
Nu stillnar tid
Nu saktar existensen stegen
Nu stiger dröm
Nu tystnar äng samt skog
93.
Vid evighetens brunnar
står livets träd inom blom,
där Gud dem sina unnar
sin kärleks rikedom.
Och honom skall dem prisa
i samtliga helgons kör
med livets höga visa,
med sång likt inte någonsin dör
94.
En gång är den allra sista gången
Det sista steget nerför trappan
Lampan liksom släcks
Ingen säger: för tillfället plats detta sista gången
En gång är detta sista termen viskat
Det sista brevet skrivet samt postat
Nyckeln vrids sista gången om
Du vet ej när samt önskar ej veta
Men glädjen besitter ständigt en sista leende
Någonstans dröjer detta kvar
Någon förvarar detta djupt inom sin saknad
95.
Jag önskar landa på ett kust från ro
Stiga likt inom andakt inom den varma sanden
Gå tillsammans med bara fötter upp från stranden
Genom gräs vilket smeker mig samt viskar
Du är hemma idag vilket fågeln inom sitt bo
Kviberg
96.
Och glädjen flög.
Och lyckan for.
Och sorgen kom istället.
Och kvällen skrynklade sitt flor
kring torpet beneath fjället.
Men ljust inom mörkret ljöd ett psalm
om prövningar på jorden.
Och natten gick.
Och dagen drog tillsammans värme över fjällen.
97.
Jag ser för att ni är trött,
men jag förmå ej gå varenda stegen för dig.
Du måste gå dem själv,
men jag önskar gå dem tillsammans dig.
Jag önskar gå dem tillsammans dig.
Jag ser för att ni äger ont,
men jag är kapabel ej gråta dina tårar för dig.
Du måste gråta dem själv,
men jag önskar gråta tillsammans dig.
Jag önskar gråta tillsammans dig.
Jag ser för att ni önskar ge upp,
men jag kunna ej leva existensen åt dig.
Du måste leva detta själv,
men jag förmå leva tillsammans med dig.
Jag önskar leva tillsammans med dig.
Jag ser för att ni är rädd,
men jag förmå ej gå inom döden för dig.
Du måste smaka den själv,
men jag gör död mot liv för dig.
Jag gör död mot liv för dig.
Jag äger gjort död mot liv för dig.
98.
Så går ni över floden
till detta ljusa vackra land
där dem kära såsom gått före
står samt väntar Dig på strand
Nu finns ej någon smärta
Din plåga lämnat har
Men saknad inom våra hjärtan
för ständigt lever kvar.
99.
Ge mig handen, min vän, när detta mörknar
jag behöver så väl enstaka hand
och låt ljusa samt rofyllda tankar
skapa drömmar oss ger varann.
Låt värmen från den liksom finns mot för dig
tända stjärnor nära himmelens rand.
Ge mig handen, min vän, när detta mörknar
jag behöver så väl ett hand.
Varma funderingar samt händer såsom tröstar
är vilket solen över frusen jord
och den närhet oss äger mot varandra
ger långt mera än tusen ord.
Låt värmen från den likt finns mot för dig
tända stjärnor nära himmelens rand.
Ge mig handen, min vän, när detta mörknar
jag behöver så väl enstaka hand.
100.
En tröst för den liksom lämnats kvar
är hoppet liksom ens hjärta har,
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man ett gång åter.
101.
När Döden skördar inom glädjens tid
blir människors hjärtan så tunga.
Klockorna ringa mot för alltid frid
och sorgsna sånger oss sjunga.
Men, liksom blommor från lågland samt lid
de kära nog lärcentrum vakna
att fröjdas samt leva inom för alltid tid
fastän oss sörja samt sakna
102.
Jag söker ett vind
som bär mig
över ocean samt strand
Jag söker ett ton
som djupnar
vid horisontens rand
Jag söker enstaka famn
som för mig
till en fjärran samt avlägset land
103.
Så litet en människas hjärta är
inte större än enstaka fågel
rymmer ändå all världen
och tomma rymder
större än kurera världen
ändlösa tomma rymdskogar
av tystnad sång
104.
Döden är ingenting.
Jag besitter bara gått in inom rummet bredvid.
Jag är Jag samt ni är Du.
Vi står ännu för detsamma
i varandras liv.
Nämn mig tillsammans med mitt gamla invanda namn.
Tala tillsammans mig på identisk otvungna sätt
som förut – ändra ej tonläge,
låt ej extra högtidlig alternativt vemodig.
Skratta åt skämten
vi brukade skratta åt tillsammans.
Gläds samt le tillsammans mig,
tänk på mig samt be för mig.
Inte behöver jag försvinna ur ditt hjärta
bara för för att ni ej längre förmå titta mig.
Jag väntar bara på dig, snart, alldeles nära,
bara runt hörnet.
Hela natten har jag svävatTro mig.
Canon Nery Scott
105.
När mammorna blev till
var tanken ganska klar
en mor besitter nåt inom sig
som ingen ytterligare har
hon ger från sin kärlek
och gör allt för för att förstå.
106.
Jag drömmer jag går eller reser inom skogsområde samt mark
Jag drömmer jag åter är frisk samt stark
Jag önskar ej vakna ur drömmen så skön
Att evigt få vila, detta är min bön
107.
Vi binder enstaka bukett från minnen,
en fin från rosor full.
Vi plocka bara dom bästa
och knyter samman tillsammans med trådar från guld.
Vi binder enstaka bukett från minnen,
från hemmet samt soliga dar.
Vi tar ej tillsammans några törnen,
av dem nog jorden har.
108.
Här nära livets sista gräns
lämnar oss ett älskad vän.
Följer spåren mot enstaka grav
och tackar för vad vännen gav.
Tack för varm samt öppen blick;
allt oss minns från år vilket gick!
Tack för vännens levnadsglöd,
för existensen bortom sorg samt död.
Bakom mörk samt reglad grav
finns en ljus, en bostad, enstaka stad.
Där bland fåglar, blom samt blad
går vännen vår samt sjunger glad.
Fride Gustavsson
109.
Till ett tätort jag är på vandring,
synden där är utanför.
Livets träd står där inom blomning,
där likt rosor inte någonsin dör.
Där skall rosor inte någonsin falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till ett ort jag är på vandring,
dit där rosor inte någonsin dör.
Svårigheter här oss möta.
Satans snaror här förför.
Inga frestelser inom staden,
där vilket rosor inte någonsin dör.
Där skall rosor inte någonsin falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till enstaka ort jag är på vandring,
dit där rosor inte någonsin dör.
Nära, kära är hos Jesus,
skaror sjunger idag inom kör.
Väntar på för att jag skall komma,
dit där rosor inte någonsin dör.
Där skall rosor inte någonsin falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till ett tätort jag är på vandring,
dit där rosor inte någonsin dör.
110.
Tänk angående allt liksom händer
tecknas ner inom hjärtans bo
som ett väv utav legender
som ett foto från vår historia
Om allt oss drömmer, allt oss glömmer,
allt såsom oss inom hjärtat gömmer
Gick för att läsas vilket enstaka saga,
då skulle oss förstå
111.
Det susar så sakta enstaka sorgesång
bland träden inom skogen ni gått mången gång
Det viskar så tyst inom aftonens tid
Sov gott samt vila inom frid
112.
En människa är försvinnande liten
i universum,
men när enstaka speciell människa går bort
blir en universum från tomhet kvar
113.
Det är någon likt sjunger för mig
när solen sjunka inom väst.
Det är någon likt nynnar så sakta
de visor jag älskat mest.
114.
Du tyckte sommartiden härlig var
Och njöt från solen samt värme underbar
Men för tillfället då vintervindens susning ljöd
Kom skördemannen samt Dig tillsammans med sig bjöd
Ditt trötta viktig fick ni lägga ner
Dig ingen kall luft, ingen smärta plågar mer
115.
I sorgen finns glädjen för allt såsom ni gav
Av kärlek samt vård mot den ni höll av
Redo för att hjälpa, lycklig inom Ditt sinne
Är ni oss samtliga inom käraste minne
116.
Säg ej för att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril existensen gav
Säg ej för att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner inom vinden vilket stoft, likt stoft
Om fjärilens lekamen måste gömmas inom grav
är ändå den något som orsakar yrsel eller svimning flykten kvar.
Bo Setterlind
117.
Inga stora gester
Inga överdrivna ord
Men detta ni varsamt strödde
Blomstrar vackert på vår jord
118.
Inte förmå väl den blomma
förvandlas mot stoft
som från sky äger fått
både färg samt doft
Men möjligen ändå
att detta någonstans finns
en kärlek såsom allt är kapabel förklara:
att den likt äger gjort
den blomman ett gång
nu önskar äga den tillbaka.
Atle Burman
119.
Du besitter endast gått inom förväg
till en många bättre land
Till en nation där död samt smärta
aldrig mera såra kan
Där blott Jesu kärlek råder
och ni evigt hemma är
120.
Livets promenad
Så vykort är livets promenad,
Vi går en stycke varenda dag.
Vi föds samt sätts på livets tåg,
Vår resas längd ej förelåg.
Så många önskar oss äga på gång,
Vi tror för att resan bör bli lång.
Och mitt inom existensen period oss ej har,
Att tänka på ifall period ännu finns kvar.
För allt är fyllt från slit samt stress,
Ja kurera existensen är liksom enstaka press.
Vi tror för att oss bör lyckan finna,
Och så många vilket möjligt hinna.
Men därvidlag oss varenda oss bedrar,
Vi vet ju ej vilket såsom finns kvar.
Om blott oss stannar upp ett stund samt ser,
Vad existensen ändå inom sig själv oss ger.
Ta period för existensen samt dig själv,
Och vila dig en tag nära livets älv.
Det gör dig gott mot lekamen samt själ,
För existensen önskar dig bara väl.
Ja, så kreditkort är livets promenad,
Vi går en stycke varenda dag.
Skriven från Ulf Oscarsson, Nordanås
121.
Med fulla segel inom solnedgång
Min farkost glider mot fjärran land
Där väntar vilan, där tonar sången
Där somnar vågen, nära vänlig strand
122.
Må vägen anlända Dig mot mötes.
Må ni ständigt äga medvind.
Må solen värma Ditt ansikte.
Må regnet falla mjukt över Dina ängar.
Tills oss möts igen,
tills oss möts igen.
Må Gud hålla Dig inom sin hand.
123.
Det finns ständigt en leende för att minnas,
som ett månskära på natthimlen
124.
När höstlöven fallit samt mot vintern oss går
Med saknad samt sorg oss står nära Din bår
Vi anade ej för att oss Dig skulle mista
Att sommaren liksom gått skulle bli den sista
125.
Slumrande stilla kyrkogård
i min barndoms nejder
Låt mig hägnas inom din vård
efter livets fröjder
126.
Du kommen är från ljus ett gång
Till ljuset går ni åter
Du går mot den likt existensen är
Och evigt Dig inom kärlek bär
Och evigt leva låter
127.
I skogarnas sus
bland fåglarnas sång
Så önskar jag finna
Min skyn ett gång
När jag mot existensen säger
Farväl
128.
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
så slutar våra dagar,
vi besitter dem icke mer.
Du är inom våra tankar
vi vet, vilket än likt sker
Ditt hjärtas frid ej störes
av världens bekymmer mer
129.
Lyckliga åren äger svunnit,
smärtans år likaså.
Sorgen idag fyller år vårt hjärta,
men lyckliga minnen består
130.
Minnet bör vårda vilket existensen ägde
Saknaden visa vad existensen tog
131.
Det skall gro enstaka vår från vita små blom
på den tysta samt fridfulla grav
Och växt inom ändlös rikedom
för all den kärlek samt vård ni gav
132.
Jubla månde himmelens änglar
över för att äga fått Dig liksom sällskap.
Vi här på jorden kommer däremot
att få enstaka tråkigare tillvaro
133.
Det sägs för att detta regnade,
den dagen då ni föddes.
Det plats Gud såsom grät
för för att han ägde förlorat sin finaste ängel.
Det sägs för att solen sken
när ni gick ifrån oss.
Det fanns Gud
som fick tillbaks sin finaste ängel
134.
Som dagen är slut då solen gått ner
Din levnad är slut, ni finns ej mer
Men minnet skall leva hos dem ni höll av
De liksom närmast samt kärast inom existensen Dig var
135.
Livets korthet, tiden rinner
Du är borta, oss finns kvar
Sorgen viskar, minns detta vackra
Ja, oss minns Dig såsom ni var
136.
Vi står här tillsammans med gråt samt tillsammans med saknad
Spill inga tårar, sa ni, när jag dör
Det är inget för att gråta för
I minnet lever jag ju kvar
Ingen förmå dö vilket levat har
Tänk Er, liksom ifall jag tog enstaka promenad
Vi ses igen, ej idag, dock ifall en tag
137.
Stjärnor tänds samt förbrinner
Världar kommer samt far
Släktled föds samt försvinner
Tiden, den står kvar
138.
Som leendet bytes inom skälvande tår
Så växlar vårt liv några jordiska år
Ibland leker tanken inom solljuset fri
Ibland kommer nattsvarta skuggor förbi
Då slutar ett fabel, då somnar enstaka vind
Och allt blir så stilla liksom tårar mot kind.
139.
Det sägs för att döden är enstaka duva,
som vårdar ifall vår själ.
Ett milt samt evigt väsen
som bara önskar oss väl.
Som lyfter oss mot ljuset
när dagen går mot slut
och lägger oss bland rosor
där oss får vila ut.
Så gärna oss önskar
att ni får vila så.
140.
Glädjen samt skrattet
hos Dig skall jag minnas
Mina funderingar hos Dig
skall för evigt finnas
Sorgen samt saknaden
kan ej sägas tillsammans med ord
Vila inom frid
när ni för tillfället lämnat denna jord.
141.
Som fågelen nära ljusan ljus sig gläder
så lycklig inom ljusets rike jag inträder
142.
Lär mig, ni täckt område för att vissna glad
En gång såsom höstens gula blad
En bättre vår snart blommar
Då härligt grönt mitt träd skall stå
Och sina djupa rötter slå
I evighetens sommar.
143.
Som leendet bytes inom skälvande tår
Så växlar vårt liv några jordiska år
Ibland leker tanken inom solljuset fri
Ibland kommer nattsvarta skuggor förbi
Då slutar enstaka fabel, då somnar ett vind
Och allt blir så stilla vilket tårar på kind.
144.
Tungt samt kallt
När dagen känns tung
och existensen känns kallt
är detta svårt för att se
en fras tillsammans med allt
så ensamt detta är
att bära ett sorg
men bördan är kapabel lätta
med andras försorg
för funderingar kunna värma
och mening göra gott
en blick förmå berätta
att någon förstått
så känn för att ni har
ett stöd här inom oss
för Ni bör veta
vi tänker på Er.
145.
Varje djup sorg
har förlorad glädje mot föremål.
Tappa ej försvunnen denna riktning.
Låt ej sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära glädjen förmå få.
Harry Martinsson
146.
Nu vaggar sunnanvinden Dina plågor
till lätta skyar blir Din dröm mot slut
och varenda smärta vaggas ömt från vågor
när dagen gått samt vinden vilar ut
147.
Jag vet för att kroppen måste dö
och sås inom jorden liksom en frö
Men gömd inom mörker, jord samt grus
går vägen mot Guds eget hus
Jag vaknar inom en evigt ljus.
148.
Slumra så tyst från solen samt vår
Slumra stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan inom ljus samt frid
Fjärran borta från livets strid.
149.
Den mätta dagen, den är inte någonsin störst.
Den bästa dagen är ett dygn från törst.
150.
Nog finns detta mål samt fras inom vår färd –
men detta är vägen, liksom är mödan värd.
Det bästa målet är ett nattlång rast,
där elden tänds samt brödet bryts inom hast.
På ställen där man sover blott enstaka gång,
blir sömnen trygg samt drömmen full från sång.
Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye
151.
En pojke skrev meddelande mot Gud:
”Om oss lever efter för att oss besitter dött,
varför måste oss då dö?
152.
Åt arbetets glädje ni vigde Din tid
I orubblig vård angående släkt samt vänner
Må Ditt goda hjärta få vila inom frid
Stor saknad oss varenda för tillfället känner.
153.
Tårar falla, ödmjukt sakta,
i dem spår ni lämnat kvar
154.
Till låns äger jag hemmet samt pengar
så även min gamla bil.
Till låns äger jag sommarens ängar
och bären mot kylskåskall fil.
Kamrater mot låns samt vänner
och mot låns mina egna barn.
Till låns äger jag många jag känner
likt nyanser från livets garn.
Till låns äger jag språkets glosor
ett lån är min äkta hälft.
Till låns är smörblom samt rosor
Till låns besitter jag existensen självt.
155.
Så borde stoftet vila nära enstaka stilla sjö.
På stranden samt tillsammans bergen runtomkring.
En skön melodier från evighetens värld.
Guds änglar spegla sig inom vattnet där
156.
Avskedets stund för ständigt äger kommit
Solen äger sänkt sina strålar inom frid
Tyst är den hälsning den sista oss bringar
Tack för allt samt vila inom frid
157.
Gråt ej nära min grav, låt ögat artikel torrt.
Jag finns ej där – dock äger ej gått bort.
Jag finns inom tusen vindars röst.
I ljummet nederbörd när detta blir höst.
Jag finns inom gnistrande nyfallen snö.
I solens ljus över spegelblank sjö.
När ni vaknar från gryningens glitter
är detta mej ni hör inom fåglars kvitter.
Jag finns inom morgonens stilla sus.
I nattens tindrande stjärneljus.
Så gråt ej nära min grav, ej för mig.
Jag finns ej där – jag finns hos dig.
Mary E Fry
158.
Det finns ett port vilket öppnas tyst
Och stängs utan dån,
Och varenda vägar leder dit
Men ingen därifrån
Alla frågar vart, varthän
Men ingen svaret vet,
Ty svaret på frågan är portens hemlighet.
159.
Slut Dina ögon samt sov
Glöm livets täckta av is vind
Dröm för att Ditt liv plats ett sommardag
Med stjärna över glittrande hav
160.
Var ej rädd.
detta finns en hemligt tecken,
Ett namn likt skyddar Dig för tillfället när ni går.
Din ensamhet äger stränder in mot ljuset.
Var ej rädd. inom sanden finns detta spår.
161.
Solens röda segel
får oss bara låna mot båten
en ljus – ett enda solens tid –
om våren.
Det måste återlämnas
En kväll inom solnedgången.
När färden är slut
Om hösten.
162.
Det gick enstaka äldre odalman
Och sjöng på åkerjorden.
Han dryckesställe ett frökorg inom sin hand
Och strödde mellan orden
För livets början samt livets slut
Sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång mot soluppgång.
Det fanns den sista dagens morgon.
Jag stod likt harens unge när han kom.
Hur ångestfull jag var
Inför hans vackra sång.
Då tog han mig samt satte mig inom korgen
Och när jag somnat började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Bo Setterlind
163.
Tag mig.
– Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt enstaka små stund.
Gråt en grand – för så trista fakta.
Se mig tillsammans med ömhet vila enstaka blund.
Gå ej ifrån mig. – ni önskar ju stanna,
Stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade grabb på min panna.
Än ett små stund är oss två.
164.
Jag skall gå genom tysta skyar
Genom ocean från stjärnors ljus
Jag skall vandra inom vita nätter
Tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten
Där likt ingen mer går ut
Och jag skall sjunga från glädje
Som jag inte någonsin sjöng förut.
165.
Vi är kapabel ej göra stora domstol på jorden,
vi förmå bara göra små domstol tillsammans massiv kärlek
Moder Teresa
166.
Det finns en bostad långt bortom sorgens hemland
Vad här oss tror skall där bli uppenbart
Och den såsom här stått ut inom mörka dagar
Skall lyftas upp inom ljus liksom strålar klart.
167.
Nu vilar en hjärta, inom ljuset samt friden
De frågor likt tystnat äger fått sina svar
Och nödens samt ångestens tidsperiod är förliden
För själen, såsom lyser inom Herrens förvar.
168.
Nu är existensen gömt hos Gud
Åt honom oss lämnar allt
Hoppet är tänt inom tyngsta sorg
Ingen är glömd från Gud.
169.
Begråt mig ej, för tillfället är jag lycklig vorden
Min plåga slutad samt min ande fri
Jag lämnar er jag älskat maximalt på jorden
För för att hos Gud än mera lycklig bli.
170.
Så små ställe ett människa tar på jorden,
Mindre än en träd inom skogen
Så stort tomrum denna lämnar efter sig
En hel värld kunna ej innehåll det.
171.
Sov inom ro där björkar susa
Sov inom ro där tallar stå
Sov inom ro där stjärna så fager
Blickar ner från sky blå.
172.
Det brister ett sträng här nere
Där uppe den stämmes klar
Och genom tidlösa åldrar
Klingar den underbar.
173.
Det finns människor
som kommer in inom våra liv
och lämnar detta igen
Det finns också människor
som stannar enstaka stund
och lämnar fotspår inom våra hjärtan.
174.
Det finns ej kväll såsom ej morgon når
Det finns ej död vilket ej mot liv uppstår.
Z Topelius
175.
Det liv är icke längst likt längst besitter varat
Den levat längst likt fyllde existensen bäst
Den är ej rikast vilken maximalt besitter sparat
Nej, den är rikast likt besitter givit mest.
176.
Döden är icke detta sista
Döden är blott livets port
Skalet skall kring fröet brista
Livet växa rikt samt stort.
177.
Ej vännen glömmes tillsammans med dem sista stegen
Han står bland oss, densamme liksom han var
Och inom den krets, vilket fordom fanns hans egen
Hans handslags värme dröjer länge kvar.
178.
Var rädd angående existensen, detta skall glädja Dig
Var rädd ifall ljuset, detta skall leda Dig
Var rädd ifall mörkret, detta skall skydda Dig
Var rädd angående slutet, detta skall rädda Dig!
Bo Setterlind
179.
En gång blir allting stilla, enstaka gång får allting ro
Ej något skall förvilla min själ på kvällens bro
Ej skall jag titta åter, ej heller framåt än
Allt minne är samt vaka, samt liv samt död min vän.
Pär Lagerkvist
180.
Gud märker när stegen blir tunga
Och trötta dem älskades drag
Han varsnar när krafterna svika
Och hjärtat slår mattare slag
Då öppnar han kärleksfullt famnen
Och låter dem avsomna inom frid.
181.
Herre, ni såsom gav oss livet,
Ljusets gåva ni oss gav
Oss en evigt bostad är givet,
Icke blott enstaka jordisk grav.
182.
Här önskar jag vila från storm samt strid,
Vila tills dagen bräcker,
Slumra inom ro mot Herrens tid,
Vila tills han mig väcker.
183.
Jag skall gå genom tysta skyar
Genom ocean från stjärnors ljus
Och vandra inom vita nätter
Tills jag funnit min Faders hus
Jag skall klappa så sakta på porten
Där ingen mer går ut
Och jag skall sjunga från glädje
Som jag inte någonsin sjöng förut.
Dan Andersson
184.
Jag skall vila, dock ej evigt
Snart ett härlig ljus skall gry
Då förlossaren mig väcker
Till ett morgon, evigt ny.
185.
Jag vet, för att bortom detta jag dunkelt anar
Finns nya domstol, mer sällsamt underbara
Än dem jag höll förundrad inom min hand.
Pär Lagerkvist
186.
Oroas ej.
Räds ej inom uppbrottstimman
En vänlig grabb lugnt ordnar båtens segel
Som för Dig försvunnen från kvällens nation mot dagens.
Gå utan ängslan ner inom strandens tystnad
Den mjuka stigen genom skymningsgräset.
Pär Lagerkvist
187.
Så går eller reser våra kära
Genom evighetens dörr
Och ingenting på jorden
Kan mera bli likt förr.
Men tacksamhet skall följa dig
Som stjärnor uti rymd.
Visst unnar oss Dig vila
Fast blick från tår är skymd.
188.
Minnet lever, detta förmå ej jordas
Det kunna ej gömmas bland stoft samt grus
Nej, detta skall leva inom fågelsånger,
I blomsterdoft samt inom vindens sus.
189.
Sådan är döden
Den kommer fågelvägen.
Och oss förstår för att oss besitter inget val.
Vi måste ta emot den
Som man tar emot enstaka ängel.
Som plötsligt landar inom vår tåredal.
Vi måste ta emot enstaka sägen.
Och tro tillsammans med identisk tro liksom barnet har.
Sådan är döden.
Vi önskar välja,
- dock ägde inget val.
190.
Jag besitter sett enstaka fräsch stjärna på himlen,
Den lyser tillsammans skimrande glans.
Den önskar säga för att ni besitter flyttat
Till en nation någon annanstans.
Den berättar för att Din stund på jorden,
Var bestämd långt innan ni fanns
Men för att oss enstaka solens tid skall mötas igen,
I en nation någon annanstans.
191.
Så tappert ni kämpat
Du borde äga vunnit
Men döden fanns starkast
Nu friden ni funnit.
Du demonstrerat Dig lycklig inför vänner samt kära
Vi glömmer Dig aldrig
Du stod oss så nära
Du somnade in när resan plats slut
Från allt vilket Dig plågat
Du idag vilar ut
192.
Tiden läker samtliga sår
Är tomma mening ni ej förstår
Ni mist någon kär på jorden
Då klingar dem så falskt dem orden.
Men ett solens tid skall solen lysa
En ljus skall hjärtat undvika frysa
Försonat tillsammans allt ni ej förstått
Inser ni plötsligt vad många ni fått
Ty en lån är ju existensen från kärlek givet
Hur existensen än handskas tillsammans med människoöden
Slätas dragen ut inom döden.
193.
Allt vilket ni lidit oss nog ej förstått.
Vi stod nära Din blad så hjälplösa blott.
Vi ville så gärna behålla Dig kvar
men Din stund på jorden fullbordad var.
194.
Att jobba hårt äger varit Din lott
Älskade, sov idag så gott.
Allt vad ni lidit oss ej förstått
Vi stod nära Din blad så hjälplösa blott
Vi ville så gärna behålla Dig kvar
Men Ditt livsverk på jorden fullbordat var.
195.
Att dö är ej såsom ni tror ibland
Att såsom enstaka vrakdel spolas upp på land.
Att dö är något mer: för att efter fullgjord färd
Förunnas för att titta in inom nästa värld.
Bo Setterlind
196.
Att dö är seger ej nederlag
Det lyser över bergen, mörker äger blivit dag.
Sörj ej den såsom äntligen blivit fri
Och frukta inget, ty Gud är nära liv.
Bo Setterlind
197.
Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig,
och låt mig stilla vila
i ve samt väl hos dig.
Bliv ni min ro, min starkhet,
min visdom samt mitt råd,
och låt mig varenda dagar
få leva från din nåd.
Förlåt mig samtliga synder
och två mig inom ditt blod.
Giv mig en heligt sinne,
en vilja fräsch samt god.
Tag inom din vård samt hägnad
oss samtliga, stora, små,
och låt inom frid oss åter
till nattens vila gå.
Sv Ps 190
198.
Blott enstaka solens tid en ögonblick inom sänder
Vilken tröst evad vilket kommer på.
Allt ju vilar inom min Faders händer
Skulle jag vilket små människor väl ängslas då.
han likt bär för mig ett faders hjärta
Giver ju åt varenda nyfödd dag
Dess beskärda sektion från fröjd samt smärta
Möda, vila samt behag.
Sv Ps 249:1
199.
Den dagen jag går, för för att ej vända åter.
Jag önskar för att Ni minns mig, noggrann likt jag var.
Det blir bara värre, mina kära, angående Ni gråter
För inget kunna ändra detta öde oss har.
Den dagen Ni står här samt möjligen mig saknar
Jag önskar för att Ni lever samt livslusten har
Min älskade, kära, jag önskar för att Ni vaknar
Och ”lever” dem dagar, den period, Ni äger kvar.
200.
Det finns en ocean liksom ingen ser
Det finns ett grav där ingen dör
Det finns ett stjärna såsom ej går ner
Det finns ett kust inom varenda själ.
Det finns ett värld vilket ej förgår
Det finns en skrivelse likt ingen läst
Det finns ett bris såsom allt förstår
Det finns enstaka frihet utan sår.
Bo Setterlind
201.
Vårt liv är enstaka vindfläkt, enstaka fabel, ett dröm
En droppe vilket faller inom tidernas ström.
Den skimrar inom regnbågens färg ett minut
Brister samt faller samt drömmen är slut.
202.
Du går ej tillsammans med oss såsom förut
när oss för tillfället ljusen tänder.
Din väg, den tog helt plötsligt slut,
och ni ej återvänder.
En fin, mollstämd melodi
vi inom oss för tillfället hör.
Du plats omistlig, tycker vi,
- detta döden ej berör.
Alvin Nilsson
203.
Det finns en löfte från ett äldre sägen
att modersögat inte någonsin slocknar ut
Det kastar solig strålglans över vägen
Och följer oss mot livets slut.
204.
Det finns inga mening för den saknad oss känner
Att ni lämnat oss är så svårt för att förstå
Våra innersta funderingar mot Dig oss sänder
Du finns inom minnet så nära ändå.
205.
Det finns ingen berg så tung
som sorgen oss känner
Det finns ingen ros så vacker
som minnena från Dig.
206.
Det gungar så fint när denne bär Dig, mitt barn
Han går på så mjuka sandaler.
Hans mantel är vävd från detta lenaste garn.
Hans ledd är så kraftfull, Hans lukt så ren.
Han känner plats rötter samt plats grop samt plats sten.
Och denne nynnar enstaka sång
Som denne gjorde ett gång
Till stjärnornas ljusa koraler.
Mitt unge, ni är buren inom Skaparens famn
Han andas intill Dig så nära
Han håller omkring Dig
Han känner Ditt namn
Han gråter tillsammans Dig, han ler när ni ler.
Du är inte någonsin isolerad samt oönskad mer
För ni hör Honom mot, Herren Jesus vilket vill
Till himmelens glädje Dig bära.
207.
Det går enstaka hymn från markerna såsom stått Dig nära
Det går en hjärtats tackar från Dina kära.
Det finns så många spår inom skogen
Spår från fliten, gärningen samt handen
Jag tackar för allt såsom inom existensen ni skänkt
För kärlek samt vård, allt vackert ni tänkt.
208.
Det kom enstaka dygn ett stilla vind
som smekte ömt Din trötta kind
Liksom en ljus likt blåstes ut
Din levnadsdag idag nått sitt slut.
209.
Det är något bortom bergen
bortom blommorna samt sången
Det är något på baksidan stjärnor
bakom varma hjärtat mitt.
Hören - något går samt viskar
går samt lockar mig samt beder.
Kom mot oss, ty denna jorden
den är icke riket ditt!
Dan Andersson
210.
Det är period för enstaka lång resa
en färd mot en annat land
ett nation likt finns inom vårt inre
osynligt samt utan band.
Där är ljuset en sätt för att leva,
ett prydnad är mörkret där,
och detta största berget man äger för att bestiga
är för att lämna sin personlig värld.
Det är period för enstaka lång resa
- för en möte tillsammans denne likt är
Bo Setterlind
211.
Dagar
Vilken dygn är vacker
Vilken dygn är svår
Sortera samt ta ut dem
Minnen från en år
Plocka dem tillsammans med kärlek
Minns detta vackra
Minns detta svåra
Samla dem inom hjärtats dunkla vrår
Skydda dem från tiden
Skydda dem från år
212.
Det är vackrast när detta skymmer
All den kärlek sky rymmer
Ligger samlad inom en dunkelt ljus
Över jorden, över markens hus
Allt är ömhet, allt är smekt från händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är självklart människan såsom lån.
Pär Lagerkvist
213.
Din verksamma solens tid äger nått sitt slut
Din ordnande grabb domnat
Aftonen kom ni kämpat ut
I frid ni stilla somnat.
214.
Ditt eviga bostad idag inom himmelen är
Ej smärta, ej sorg ni önskar hitta där.
215.
Ditt hjärta likt klappat så varmt för dem Dina
Och ögon såsom vakat samt strålat så ömt
Har stannat samt slocknat mot sorg för oss alla
Men vilket ni oss gjort skall inte någonsin bli glömt.
216.
Du bäddas inom hembygdens soliga famn
Där inga oro skall trycka
Vid barndomens kyrka ni hunnit inom hamn
Där Dina kära Din höjd skall smycka
Det är barndomens tidsangivare likt ringa
Och frid är den hälsning dem bringa.
217.
Du går ifrån oss dock är ej borta
I våra reflektioner ni lever kvar.
218.
Du kämpat så tappert
Mot sjukdom såsom plats svår
Du såg detta såsom plats vackert
Och längtade mot vår.
Men oss liksom stod Dig nära
Vår saknad är stor
Från varenda Dina kära
Vårt tackar samt sov inom ro.
219.
Du lever inom minnet,
Du finns ständigt kvar där
Vi glömmer Dig aldrig
Du plats oss så kär.
220.
Du lämnade existensen, oss pausade kvar
Men djupt inom vårt hjärta oss gömmer
Ett utrymme där ni bor, ty allt ni oss gav
Vi inte någonsin, nej inte någonsin, detta glömmer.
221.
Du somnade fridfullt samt stilla.
Ej sjukdom samt bekymmer för tillfället mer gör Dig illa.
Lugn är den vila likt natten ger.
Skönt är för att känna till ni lider ej mer.
222.
Du somnade stilla när färden fanns slut
Från allt vilket ni lidit ni för tillfället vilar ut.
I tacksamt minne hos oss ni skall bo
Vi unnar Dig vila samt för alltid ro.
223.
Du plats så god, ni plats så glad
Du lämnar bara vackra minnen
Så svår är ändå denna dag,
Så sorgsna våra sinnen.
Men tackar för allt vilket ni oss skänkt
Vi vet ni på oss ständigt tänkt.
224.
Ej finns enstaka sorg likt känns så svår
Som när enstaka älskad från oss går.
Men sorgen mildras när man tänker
Att döden frihet från plågor skänker.
225.
En fågel sjunger varmt för mig
Den flyger utanför.
Är detta en litet svar från Dig
Att själen inte någonsin dör.
Då blir detta lätt för att ta vilket tröst
Att lyssna mot min fågels röst.
226.
En små solskensbön
Vide små blir så grön
Solskensöga ser Dig
Solskensfamn Dig vaggar.
227.
En önskan över samtliga besitter jag kvar
idag när ängen ligger grön samt klar
idag när svalan gör sin snabba rond
högt över kullens vita blomsterstånd.
Idag när nyponbuskens späda blom
förvandlar gråa stenars fattigdom.
Det är för att jag må minnas vilket jag ser
när denna sommar ej lyser mer.
O, kunde nyponbuskens minsta ros
till för alltid egendom min själ förtros.
O, dröjde svalan samt enstaka blomsterflock
beständigt på baksidan mina ögonlock.
Olof Lagercrantz
228.
Ett hjärta från godhet besitter slutat för att slå
Den eviga vilan besitter kommit
Oändlig är saknaden samt sorgen stor
Dock finns ett tröst, ni sover inom ro.
229.
Ett strävsamt liv besitter slocknat ut
En flitig grabb besitter domnat
Din arbetsdag äger nått sitt slut
Din kära stämma tystnat har
Men vackert står Ditt minne kvar.
230.
Ett tackar för allt ni oss besitter skänkt
För oss ni strävat, på oss ni tänkt.
Ditt varma hjärta, Ditt goda sinne
Hos oss skall leva inom tacksamt minne.
231.
Farväl susar träden kring stugan ni älskat
Farväl bugar blommorna ni vårdat så ömt
Tack kvittrar fågeln likt plats morgon Dig hälsat
Tyst sjunger vinden.
Sov inom ro.
232.
Farväl susar träden kring stugan ni älskat.
Farväl bugar skogen ni vandrat i.
Tack viskar fåglarna vilket plats morgon Dig hälsat
Tyst sjunger vinden angående vilan så skön.
233.
Herre Gud vad detta är vackert
att höra toner från ett salig ängels mun.
Herre Gud vilket detta är ljuvligt
att dö inom toner samt inom sång.
Stilla rinna o min själ inom floden
i dunkla himmelska purpurfloden.
Stilla sjunk o min sälla ande
I Gudafamnen den friska goda
Carl Jonas Love Almqvist
234.
Herren är min herde, mig skall intet fattas
Han låter mig vila på gröna ängar,
Han för mig mot en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig där jag finner ro.
235.
Hur fort blir lönnarna gula
som lyser vår vandring inom parken.
Att dör är för att utflykt ett smula
från grenen mot fasta marken.
Stig Dagerman
236.
Hur skyggt ni log när sommaren dog
Du såg Dig angående då hösten kom
Och försvunnen ni gled vilket månen skred
Och skuggan strök, samt dimman rök
Och svedd på blom, låg ängen tom.
237.
Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma
När den oss älskat oss lämnat har
Ej längre hör oss Din kära stämma
Men inom vårt minne ni lever kvar.
238.
I existensen oss ej mötas med
Och smeka få Din kind.
Den sista hälsning oss förmå ge
Guds frid inom Jesu namn
Snart församlings tidsangivare mana oss
Att lämna Dig inom frid
Vi viskar samtliga tackar för allt
Vi mötas angående ett tid.
239.
I sorgen finns glädje för allt ni gav
Av kärlek samt vård mot dem ni höll av.
240.
Ibland liksom hejdar sig tiden en slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varenda dag
men ibland blir den inte någonsin densamma mer.
241.
Jag längtar mot landet såsom icke är
ty allting likt är, är jag trött för att begära.
Månen berättar mig inom silverne runor
om landet, likt icke är.
Landet där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där samtliga våra länkar som är kopplade samman ofta för att binda eller säkra något falla,
landet, där oss svalka vår sargade panna inom månens dagg.
Mitt liv fanns enstaka varm villa
Men en besitter jag funnit
och en besitter jag verkligen vunnit,
vägen mot landet såsom icke är.
Edit Södergran
242.
Jordens bekymmer viker för den frid likt varar
Graven allt förlikar, sky allt förklarar.
243.
Klockorna ringa så sakta mot ro
Mor besitter fått en lugnare bo
Aftonens stjärna lyser blid
Sov lilla Mor.
Vila inom frid.
244.
Kristi kors, är mitt hopp,
min ära tills inom himlens land
jag får livets topp bära.
245.
Livets slut kunna ingen hindra
Vackra minnen förmå sorgen lindra.
246.
Låt oss minnas dem soliga dagar
då sorg samt smärta oss fjärran var.
Låt oss minnas dem glädjedar
Då oss varenda tillsammans var.
247.
Man borde ej gråta
Men sorgen känns så svår
Man borde artikel tacksam
För samtliga dessa år
248.
Minns mig vilket jag plats enstaka gång
Då allting sjöng enstaka livets sång
Minns dem idéer jag då tänkte
Minns den kärlek jag Er skänkte
249.
Du såsom slutat striden
Och mot vila lagt Dig ner.
Nu ni funnit besitter den friden
Som ej denna världen ger
Allt oro, sorg samt smärta
Som Dig följt på livets stig
Och likt sårat besitter Ditt hjärta
Är för evigt skilt från Dig.
250.
Nu brustit besitter Ditt varma hjärta
Din röst för ständigt tystnat har
Du lämnar oss inom sorg samt smärta
Men ljust samt vackert står Ditt minne kvar.
251.
Nu önskar jag avbryta upp, för tillfället önskar jag hädan fara
Och anlända mot detta nation där mig är gott för att vara
Jag kämpat länge nog tillsammans med brister samt besvär
Nu längtar jag mot ro samt Gud mig ro beskär.
252.
Nu är detta slut.
idag vaknar jag,
Och detta är lugnt samt lätt för att gå,
när inget finns för att vänta mer
och inget finns för att bära på.
Karin Boye
253.
Någonstans inom oss är oss ständigt tillsammans
Någonstans inom oss förmå vår kärlek inte någonsin fly.
Någonstans, o någonstans besitter samtliga tågen gått
och samtliga tidsangivare stannat;
Någonstans inom oss är oss ständigt här samt nu...
Någonstans inom oss fäller drömmen ständigt masken
och blir ni likt inom smärta glider från mig
för för att åter anlända åter,
för för att åter anlända mot mig
mer samt mer inom oss, mer samt mera Du.
254.
När Din röst äger tystnat finns ändå ekot kvar
När Dina ögon slocknat oss samtliga minnen har
Vi spar dem inom våra hjärtan, tar fram dem då samt då
Så kommer ni för ständigt för att artikel här ändå.
255.
När Far gick försvunnen, så isolerad blev Din strid
Nu, kära Mor, äger även ni fått frid.
Sov, kära två, likt delat livets öden
I gravens ro förenade inom döden.
256.
När jag blir trött från levnadsåren samt tanken,
handen ej orkar mer.
När ögat knappt förmå titta den sköna våren
och foten ingen mera stadga ger.
Då önskar jag gärna vila, stilla, drömma
och jordelivets samtliga mödor glömma.
257.
När morgonen kom somnade ni in så stilla
ett långt liv ägde nått sitt slut.
Du lämnar oss inom saknad för för att förenas
med dem kära likt gått före.
258.
När krafterna ständigt domna
Och ögat sin glans äger mist
Så skönt för att från allt få somna
Och vila hitta mot sist.
259.
När sjukdom härjar inom människans kropp
Och åter mot hälsa ej mer finnes hopp
Vi måste inom döden befrielse se
För vad besitter från glädje då existensen för att ge.
260.
När mot ro ni Dig lagt
Ljusets änglar slår vakt
Må inom drömmar ni få
Skåda himmelen blå
Sov för tillfället sött, glöm vår värld
På Din paradisfärd.
261.
O, ljuva hopp liksom varmt oss när
att också dem såsom döda är
snart vakna skall samt mot Guds pris
få liv inom jordiskt paradis.
262.
Plötsligt slocknar enstaka låga
som värmt samt liksom givit allt.
Ett ljus blåses ut samt hastigt
känns allt så isande kallt.
Någonting brister stilla,
en röst samt ett sång dör ut
Och strax förnimmer man tydligt,
att ingenting är såsom förut.
263.
Skönt är för att vila när krafterna domna
Trött efter år från möda samt strid.
Skönt inom den eviga vila få somna
Vi önskar Dig vila inom frid.
264.
Slumra gott ni kära
Hav tackar för allt ni gjort
Vi skall inom hjärtat bära
Ditt minne ljust samt stort.
265.
Solen besitter dalat, dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat.
Skönt är för att vila från lidandet ut
Somna från allt liksom äger smärtat.
266.
Sov mot vindarnas smekande sång
Sov beneath grönskande mjuka fång
Sov ifrån smärta samt sjukdomstid
Sov inom ett stilla frid.
267.
Stilla samt god äger ni varit inom livet
Stilla samt tyst från oss ni gick
Tack för all glädje ni skänkt oss.
268.
Stilla, så stilla ni somnat
Din smärta så tåligt ni bar
Flitiga händer äger domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar.
269.
Så besitter oss vandrat, ni samt jag
i kärlek grabb inom hand.
Så besitter oss delat varenda dag
i våra drömmars land.
Vår lycka plats vår rikedom
Nu besitter ni gått, min grabb är tom
Tack för samtliga lyckliga år oss fick tillsammans.
270.
Så skönt för att inom ålderns samt levnadens höst
få lägga sitt viktig mot vila.
Och njuta den sömn likt ger ro samt tröst
När klockorna klämta mot vila.
271.
Så stilla, så sakta ni tynade bort
Vi stod nära Din blad så hjälplösa blott.
Stilla kom döden, den kom likt enstaka vän
Tog Dig nära handen samt förde Dig hem.
272.
Så vandra våra kära genom evighetens dörr
Och ingenting på jorden förmå mera bli likt förr
Men tacksamhet skall följa dem
som stjärnorna inom rymd
Visst unnar oss dem vila
fast blick från tår är skymd.
273.
Så vila inom frid, ty dagen är slut
Ditt redbara hjärta äger somnat.
Din livsgärning lever, den sinar ej ut
Fast handen inom döden äger domnat.
Vi tacka för allt vad inom existensen ni skänkt
För kärlek samt vård, vad vackert ni tänkt
Må klockorna ringa mot vila.
274.
Tack för rosorna nära vägen
Tack för törnet ibland dem
Tack för resta himlastegen
Tack för evigt tryggat hem.
275.
Till flydda tider återgår
min tanke än så gärna
Mig vinkar från förflutna år
så mången vänlig stjärna
276.
Ty ni, blott ni, plats livet
när detta plats vilket vackrast samt bäst
och många blev Dig givet
men ständigt gav ni mest.
277.
Tyst slocknar ett mänsklig stjärna
Efter år från glädje samt strid
En växt, enstaka människa, ett stjärna
Har sin bestämda tid.
278.
Tålig fanns ni intill slutet
Hoppet höll ni ständigt kvar
Vi skall ständigt minnas
hur god ni var.
279.
Vad ni lidit ingen känner
Ty ni själv Din börda bar
Syntes lycklig bland Dina vänner
Hur plågad än ni var.
280.
Vad gör detta, för att skymningen breder sitt flor?
Vad gör detta, för att solen går neder?
Hon kommer inom morgon igen.
281.
Vad skönt ni drömt
Vad ni inom kärlek vill
kan ej från tiden härjas.
Det är enstaka skörd
som från Honom bärgas
Ty den hör evighetens rike till.
Vad är vårt liv, den korta stunden
mot existensen såsom vår själ tillhör
ur tiden löses den obunden
och tillsammans med sin vinge sky rör.
282.
Vad är för att dö, detta är för att somna
Från lidandet inom smärtans land
Det är för att sakta, ljuvligt domna
Likt enstaka våg såsom rullar in mot strand
Det är för att över vattendrag ila
Till hemmets famn, mot ro samt vila.
283.
Var täckt område äger nog sin källa
Var äng sin växt har
Vart hjärta äger sin saga
från flydda ungdomsdar
Och skogens källa sinar
Och ängens växt dör
Men hjärtats tysta saga
Ej någon tidsperiod förstör.
284.
Vi binder enstaka krans från minnen
De vackraste samt finaste oss har
Vi vet för att den inte någonsin skall vissna
Hos oss är ni ständigt kvar.
285.
Vi höll Dina händer,
kände Din puls sakta in längre mellan slagen
Blodet kallare samt kallare,
våra hjärtan allt tyngre,
vår kärlek allt starkare
Ett sista stöt samt ni fanns fri.
286.
Vid Ditt läger ett ängel stod samt viskade:
Nu ni lidit nog.
287.
Våra ögon är kapabel tindra, våra läppar är kapabel le
Men sorgen inom våra hjärtan är kapabel ingen se.
288.
Vårt liv, vår period, ett ljus inom sänder
Så tyst samt stilla glider bort
Om litet alternativt många händer
Är tiden ständigt kort
Det nyttjar ej för att titta sig om
Den period vilket plats, likt är, likt kom
Var blott en lån från evigheten.
289.
Regnbågsbron
Det finns enstaka bro likt förbinder sky & Jorden.
Den kallas för Regnbågsbron på bas från dess många vackra fäger.
Alldeles bredvid Regnbågsbron ligger en nation tillsammans med vattendrag, kullar samt dalar tillsammans mjukt friskt gräs. mot denna ställe kommer oss samtliga när oss dör, både människor samt djur.
Där finns ständigt föda samt dricksvatten samt varmt vårväder.
dem gamla samt svaga blir unga igen. dem liksom blivit skadade alternativt sjuka blir friska igen.
När du beställer minnestelegram via Vittangi församling kan vi förmedla gåvor till följande ändamål: NorrlänskaDär är varenda lyckliga samt förmå göra detta man maximalt från allt tycker om.
Men detta är ett sak liksom saknas. dem är ej tillsammans tillsammans med dem speciella personer liksom älskade dem på Jorden.
Tills enstaka solens tid kommer, då dem samtliga plötsligt tittar upp.
Deras sinnen skärps, blicken lyfts samt dem tittar mot Regnbågsbron, några frigör sig från den lyckliga skaran samt går mot bron tillsammans välkomnande blickar, rop, skall samt gnäggningar.
Du besitter blivit upptäckt samt när ni samt dina speciella vänner möts samsas ni inom ett glädjefylld omfamning likt varar för evigt.
Ditt ansikte blir kysst angående samt ifall igen, dina händer smeker dina älskade vänner samt ni tittar än ett gång in inom ögonen på dina kära, samt på dina trogna djur som bor i hus liksom så länge saknats inom ditt liv dock inte någonsin inom ditt hjärta.
Sedan går ni över Regnbågsbron tillsammans för för att inte någonsin mer skiljas åt.